Svensk Proffscykling

Det är en fråga jag ofta får och i en artikelserie som jag kommer bringa över vinteren har jag fått en rad nyckelpersoner i/kring svensk cykling till att ge sina bud.

Först en genomgång av hur läget i verkligheten är just nu:

 

Dam Elit

Låt oss börja med dam elit var Sverige klarar sig riktigt bra och sedd över en fyra-årig period är den bästa nationen i Norden sedd till mängden av inkörde poäng, men ligger sämre än båda Danmark och Norge om man ser till antalet cyklister på UCI-lag, dock ska nämnas att bara två norska “års-cyklister” har körd på ett annat lag än norska High-Road.
Vad man också ser på dessa ciffer är att enstaka cyklister har mycket stor betydelse, t ex fick Sverige en stor svacka efter Emma Johansson slutade

Med det står det klart att svensk damcyklings största utmaning är att få in fler cyklister på de bästa lagen och på så sätt få tillgång till de största loppen.

 

Herr Elit

Låt oss vara ärlige: På herr-sidan ser det inte alls lika bra ut. Oavsett om man ser på rankingen (som räknas på de bästa 8 cyklister) eller på antaler cyklister totalt såväl som på PCT/WT nivå ligger Sverige långt bakom Norge och Danmark. Intressant är dock att andelen cyklister på PCT/WT nivå är ungefär samma för alla nationer sedd över de senaste fyra åren.

Den naturliga konklusionen på detta är att fler svenska cyklister ska ha chansen och så ska vi nog så småningom få fler svenska toppresultat. Där går 4-5 CT-cyklister på varje WT/PCT cyklist och bara ungefär en i 10 WT/PCT cyklister går att räkna i den absolute världslit om man bara ser på egna resultat.

Ser man på historiska nationrankingar framgår det att det speciellt är de senaste 5-10 åren Sverige har halkat efter våra granner. Ingen lyckades riktigt ta över från Thomas Löfkvist och Gustav Larsson samtidigt som Hushovd genombrott blev katalysator för framgångerna i norsk cykling som från 2001-2005 var på samma nivå som svensk och i 1995-2000 betydligt sämre. Danmark har dock legat stabilt i topp 15 hela tiden och vi ska helt tillbaka till början av 1980-talet med Tommy Prim och Sven-Åke Nilsson för att hitta när Sverige senast tog fler poäng än Danmark.

 

Mina Tanker

Så om konklusionen är att vi ska ha fler cyklister, hur ska vi då komma dit?
Första hindern är som jag ser det sponsorerna. Cykling är i större grad än någon annan sport avhängig av sponsorintäkter. Där är inga biljetintäkter och intäkterna från TV-rättigheter går till loppsarrangörerna.
För att det ska vara intressant för en sponsor att satsa på svensk cykling ska de ha återbetaling för sin investering. Ett titelsponsorat av ett cykellag är ett av de mest effektiva sätten att få ut sit namn - men bara om någon skriver om sporten. Precis det är anledningen till att jag i sin tid startade mitt projekt.

Utdrag ur intervju med Alexander Wetterhall nov 2017:
Jag vill minnas för många år sen att ha läst ett intervju med Thomas Löfkvist vart han sa att det ibland hade varit demotiverande att inte få så mycket stöd från hemlandet trots bra resultat och att han även kanske fick jobba lite hårdare för sina chanser jämförd med kolleger från större cykelnationer då sponsorerna fick mindre uppmärksamhet om en svensk tog en 5:e plats än om en cyklist från ett land vart cyklingen var större gjorde samma. Är det utmaningar som du känner igen från din tid som utlandsproffs?
Ja, jag har upplevt precis det som Thomas uttalade sig om. Mina sportdiriktörer frågade ofta om detta, vilka som tog kontakt med mig när jag gjorde resultat men svaret blev att det var sällan någon som tog kontakt. Jag gjorde mängder med topp 5 resultat men väldigt få gånger så hörde jag något. Tänker speciellt på ett tillfälle då jag var 4a på tempostäckan i Tour of Utah som är en 2.1 tävling där jag spöade folk som Christian Vande Velde, Tom Danielson, Jani Brajkovic m.fl. Min sportdirektör tyckte det var hur häftigt som helst att en Continental cyklist gjorde detta och frågade om tidningarna hemma gått Bananas men det var knäpptyst...

Något annat som många (inkl. Wetterhall i ovannämnde intervju) noterar sig är behovet av en stor profil som kan lyfta uppmärksomheten hos media via stora resultat, men hur ska vi komma dit om den dåliga intresse från svenska media gör att våra proffs inte får chansen att leda sina lag för att ingen hemma i Sverige verkar bry sig?
Hur många oförlösta talanger ska vi få se innan vi igen får någon som gör resultat på högsta nivå?

I Danmark kommer många dessa år ut på landsvägen via en rejäl satsning på bancyklingen - i övrigt samma gren som bl.a. många britiska och och australiensiska cyklister kommer ifrån. På den bakgrund följer jag med spänning de två pågående velodrom-projekt i Uppsala och Göteborg, men byggnader gör det inte i sig själv - det som verkligen flytter något är människor. En bra organisation som kan ta hand om det praktiska och kunniga tränare som kan lära ungdomerna rätt upplägg från tidig ålder.

Viktigast är kanske att erkänna att det tar tid att gå från talang till fullbördad proffs! Det kräver ofta 4-5 säsonger med tävlingar på WT-nivå innan genombrottet kommer. Michael Valgren och Alexander Kristoff är bra exempler på detta. Det betyder att vi ska ge ungdomerna lugn och ro att utvecklas, samtidig som vi ska uppmärksamma och stödja insatsen.
Enligt Procyclingstats.com har cyklister sina bästa år vid 27-28 års ålder så tendensen med at en del av våra lovande ungdomar lägger av relativt tidigt är oroande för mig. I 2018 var Tobias Ludvigsson den äldsta svenska cyklist på ett UCI-lag trots att han bara är 27 år.

 

Det är en komplex fråga och därför glädjar det mig riktigt mycket att en rad mycket kunniga personer med stor kännodom till svensk cykling vill dela sina tanker med oss och på så sätt (kanske) komma en bit närmare ett svar?

Last Post
Next Post
Topics
Become a Patron!

Loading Conversation