Från talang till proffs

04/07/2020 09:00

Det är ingen hemlighet att Norge och Danmark speciellt dessa åren har större framgånger på högste nivå inom landsvägscykling än vad vi har i Sverige - speciellt på herrsidan!

2019 blev Danmark 10 på UCI’s World Ranking, Norge 12 och Sverige 39.

Danmark hade Fuglsang som 2:a i världen, Mads Pedersen i regnbågströjan och totalt 27 cyklister i top 1000. För Norge slutade Kristoff som världens bästa endagars-cyklist, Tobias Foss vann Tour de l’Avenir och 18 norrmän slutade i topp 1000.

För Sverige var Tobias Ludvigsson bäst placerad som 262:a och 5 cyklister var i topp 1000.

Något bättre ser det ut på damsidan, men även här är siffrerna till fördel för Danmark och Norge.

 

Jag har pratat om problematiken med Mattias Reck som genom Guided Heroes har bra kännodom till läget i Sverige samtidigt som han genom en del år har tränat några av världens bästa landsvägscyklister, just nu på Trek - Segafredo. Han är noggran med att säga att hans analys rör landsvägscykling och inte MTB.

 

Mattias inledar: ”Ser man tillbaka de sista decennierna har flera cyklister kommit vidare genom att de största svenska lagen haft tillräckligt stort internationellt program och stödapparat/organisation. Team Wirsbo/Mälarnerergi, Team Crescent/Bianci, Team Cykelcity är några exempel på detta.”

Han menar på att continental lag med ett stort internationellt program är helt avgörande även om landslaget gör ett mycket bra jobb med att åka på så många tävlingar som möjligt. Nivåskillnaden mellan en vanlig svensk klubb och internationell proffscykling är helt enkelt för stor. Redan på U23 nivå öker avståndet berätter Reck och fortsätter: ”Det är nästan omöjligt att sitta och tävla mest på hemma plan med den nivån vi har och den lilla klungan, när man är 20-21 år, om man har planer på att bli proffs. Det är inte tillräckligt med konkurrens, varken fysiskt (inte tillräckligt hårt och tempo under tillräckligt lång tid) eller tekniskt svårt nog (kamp om positionering uteblir på en svensk tävling).

 

Det är inte hugget i sten att danska är bättre cyklister än svenska. Reck menar på att ”Vi har ofta ett par cyklister i varje årskull som har nivån att bli proffs, vi tränar bra, men förutsättningar att utvecklas finns inte...såtillvida det inte finns lag som Wirsbo,Crescent, Cykelcity osv. Det är dessutom ganska tufft socialt mentalt att söka sig ut i något lag utomlands själv, även om vissa varit starka nog att klara det. Det är inte alla som klarar det och det kan nog aldrig kompensera för att man har ett bra conti-lag på hemma plan som överbryggare. Genom åren har det ju funnit ett antal cyklister som fixat att flytta utomlands (Luxemburg, Frankrike, Holland, Belgien) men min känsla är att det är färre som testar detta nu för tiden än förr.

 

Precis det är anledningen till att jag blir så glad varje gång jag hör om någon svensk som tar sig ut och får erfarenhet i stora cykelnationerna. Som Edvin Lovidius med belgiska Isorex Cycling Team, Anton Dahlblom som även han har tävlat mycket i Holland/Belgien, tjejerna på Team Rytger eller August Höglund som har fått plats på Ag2R’s utvecklingslag.

 

Jag intervjuade i november 2017 Alexander Wetterhall efter att Team Tre Berg la ner. Då frågade jag bl.a. om hur han ansåg att vi bäst kan hjälpa svenska cyklister som vill göra en elitsatsning. Han svarade då:

”Genom att förbundet tillsammans med klubbarna och deras tävlingar ger cyklisterna de bästa förutsättningarna redan på hemmaplan. Att ha riktigt hårda race i Sverige där cyklisterna känner tillhörighet och stolthet för att köra livet ur sig varje helg är extremt viktigt. Här ligger både Norge och Danmark i framkant och de har fått fram många duktiga cyklister också.

 

Vad är det då som ska till för att man som ung cyklist kan ta steget från talang till proffs?

Fredrik Kessiakoff, som tidigare varit i världseliten i såväl MTB som landsväg och i dag är svensk förbundskapten för mountainbike poängterar att där inte finns én väg till toppen men han tänker så här: ”I första hand så är mitt råd till ungdomar upp till 17 år (junioråldern) att tänka på teknik, glädje, träna allsidigt och delta i andra sporter och aktiviteter. Ju mer man ”lekt på en cykel”, dvs kört teknikövningar, testat svåra nedfarter, tricksat, hoppat och blivit bästa vän med sin cykel, desto roligare och större chans är det att man tar sig till högsta nivån. Oavsett om man heter Peter Sagan eller Nino Schurter så kommer en bra teknik hjälpa dig ta sista klivet. Att tillförskaffa sig en teknik av världsklass som senior (19+) är det få som lyckas med. Däremot så är tekniken man tillförskaffar sig som barn och ungdom kvar resten av livet, till skillnad från konditionen som är mycket mer av en färskvara.

När det sedan gäller uthållighetsträning, resultatmål och ”blod svett och tårar” kan man i mina ögon gott vänta tills junioråldern (17+). Då kan man börja träna mer strukturerat och mer tävlingsinriktat, med fokus på helgens tävlingar. Nu finns också anledning att prova vingarna internationellt (som junior), då detta ofta ger mersmak och inte sällan landar man i att vägen till världseliten plötsligt kanske inte känns så långt bort. Många drömmar föds i just junioråldern!”

 

Ska man ta sig till världseliten räcker det dock inte att vara bäst i Sverige utan enligt Kessiakoff bör agendan efter juniortiden vara att ”växa ur Sverige”. Han fortsätter: ”På damsidan är det vid få tillfällen som vår världsstjärna Jenny Rissveds tävlar på hemmaplan, men de gånger hon gör det finns en tydlig måttstock på nivån upp till världselit. Men den dagen man som damelit inte längre har någon regelbunden konkurrens utom på SM är det dags att ta nästa steg. På herrsidan har våra elitcyklister turen att så gott som varje helg kunna möta rutinerade cyklister som Emil Lindgren och Mattias Wengelin. När man regelbundet lämnar dessa bakom sig i resultatlistan är det dags för nästa stora steg även för killarna – blicka utomlands. Detta är en av de största utmaningarna våra unga aspirerande cyklister har framför sig, nämligen lösa utmaningen att regelbundet kunna tävla internationellt med allt vad det innebär (kostnader, resor, support på plats, mm). Lösningen är inte enkel och ser olika ut för varje individ. För egen del valde jag att ta mitt pick och pack och flytta utomlands, till Italien och sedan Schweiz. Andra svenskar så som Emil Lindgren, Jenny Rissveds m.fl. har gjort på sitt sätt. Här finns inte ett ”rätt sätt”, utan det är högst individuellt utifrån en mängd parametrar. Den dagen en cyklist ”vuxit ur Sverige” finns jag i min roll som förbundskapten med och bollar fram ett upplägg som funkar för respektive individ. Och inte sällan är det i detta skede som SOK kliver in och kan erbjuda viss stöttning.”



Fråger man Mattias Reck om hur man tar sig sista biten av vägen från talang till proffs håller han i stor mån med om att vad Kessiakoff säger gäller även på landsväg: ”Man klarar sig absolut två år efter juniorklassen, alltså första åren i elit i en mindre klubb med lite race i Belgien på våren, kanske ett par helger i Danmark och landslagsverksamheten, men när man börjar bli 20-21 år måste man verkligen fundera på vad man vill med sitt cyklande. Är ambitionen att bli proffs måste man verkligen förstå att varje helg man är kvar hemma och tävlar tappar man jämfört med konkurrenter.”

 

För att sammanfatta är alltså en ting viktigare än allt annat: Att regelbundet tävla mot några som är bättre än en själv. Det betyde för de största talangar, oavsett gren, tävlingar utomlands från juniorålder och upp. Ju äldre du är ju mer behöver du tävla utomlands för att utvecklas!